jdcontradiction

Jag minns dagen, dagen den 14 mars 2012 som igår. Nåt som inte får hända, hände. Min storebror hittades död på sitt hotellrum i Thailand. När jag fick beskedet var det som att allt mitt blod rann ur mig. Jag ville bara ta bilen och köra in i en bergvägg. Sen började jag må illa. Ville kräkas.
Sen skulle jag ringa mamma och berätta. Hur berättar man att hennes son dött??? Att vi aldrig skulle få träffa honom igen. Vi samlades hemma hos oss. Mamma, pappa, Dianna, Jimmy, Robban, Jessica & Ronnie.

 Har nästan inget minne av dom första dagarna. Växlade mellan sängen och soffan typ. Allt kändes så himla konstigt, orättvist och fel. Varför just han! 

Dagarna gick och vi väntade på att han skulle flygas hem till Sverige så vi kunde se honom och ta ett sista farväl. När dagen kom var det nog den värsta dagen i mitt liv. Att se sin bror ligga i en kista vill ingen se. Så overkligt. Han kändes så liten, även fast han alltid varit lång och muskulös. 
Vi satt där och jag ville aldrig gå. Ville aldrig lämna honom för jag visste att det skulle vara absolut sista gången jag fick se honom och ta på honom.
Han hade sin Thaiboxningsdräkt på sig och det var verkligen han som låg där. Någonstans hoppades jag på att det blivit nån förväxling. Att allt bara blivit fel och att brorsan min fortfarande levde.. Men desvärre var det inte så. Det var han. Han kropp. Själen hade lämnat.

Jag har funderat mycket på hur jag ska bearbeta sorgen. Det är inte lätt. Jag har svårt att ens acceptera att han faktiskt är borta. Svårt att prata om sorgen. För jag vill bara att han ska komma tillbaka. Det är så svårt.

Brorsan och jag har alltid varit nära varandra. Det är bara 1 år och 11 månader mellan oss så vi har liksom alltid varit syskon/kompisar. Han var den som alltid skulle ha koll på vilka jag var med, vilka killar jag träffade. Såg till att dom var schyssta. Och jag hade stenkoll på honom under några år när han var ute och härjade på nätterna.

Senaste åren har vi kommit nära varandra på annat sätt. Jag fick Tindra och han var först till förlossningen för att hälsa på. Bestämde mig snabbt att han skulle bli gudfar till henne..

Och när jag sen blev gravid igen och väntade Vincent blev lyckan total när han ringer och berättar att han ska bli pappa. Dianna var oxå gravid. Och vi skulle få barn nästan samtidigt. Barnen kom med exakt 3 veckors mellanrum. Vi gick på babysim tillsammans och vi har gått hur många barnvagnspromenader ihop. Pratade i telefonen flera gånger om dagen och sms, mms... Kontaken blev ännu tajtare.

Förra sommaren fyllde mamma 50 år och brorsan 30 år så då åkte vi allihopa till Turkiet på resa. En resa med mycket glädje, minnen och även en del tjafs. Tjafs som det blir när man åker många och med olika tankar och viljor. Men mestadels hade vi kul. Åkte jetski, vattensoffa efter båt... 

För 1 år sen åkte mamma, brorsan och Neyo till Thailand och var där i 8 dagar, och när han kom hem var han helt fast i Thailand. Han har ju varit där 3 gånger innan men nu var han helt insnöad. Han skulle tillbaka. Oavsett vad. Han skulle dit och träna thaiboxning. Med nån eller utan. Spelade ingen roll. Och så åkte han den 10 mars 2012 och med sin kompis.

Jag minns fortfarande vår sista kram. Kramen jag fick innan han skulle åka. Man är ju alltid orolig när familj ska ut och resa, flyga m.m. Jag hade en elak känsla i kroppen men slog bort den och tänkte "skärp dig nu Camilla, det kommer gå bra"... Men det gjorde det inte och det värsta hände. Han kom aldrig hem igen. Inte levande...

Saknaden efter honom är så enorm, och ibland håller den på att äta upp mig. Jag försöker att leva vidare, men halva jag dog med honom. Och jag kommer aldrig att bli en hel människa igen. 
Tänker mycket på hans son Neyo. En så fin kille som håller på att växa till en stor kille. En stor kille som nånstans saknar sin pappa så mycket. Och sin sambo, Dianna, som nu måste dra hela lasset själv. Även om vi försöker att hjälpa till så mycket  vi kan så är hon ändå själv. 

Tänker på att han missar så mycket. Han som älskade sin son över allt. Hoppas han finns någonstans och ser ändå... Från en annan plats... 

Lite tankar från en lillasyster som saknar sin storebror..... Jimmy, förevigt älskad, föralltid saknad för den underbara människa du var.