Att älska sin hund

Det blir automatiskt att jag funderar mer och mer på att Tyson faktiskt en dag inte kommer finnas kvar.. I alla år han funnits har det varit en självklarhet att han lever.. Men han fyller 8 år snart och det är en ganska gammal ålder på en dobermann.. Hemskt, men så är det. Nu är ju han väldigt pigg och hans farmor blev 13 år så jag hoppas han oxå blir det.
Jag tänker tillbaka hur allt var när han var valp. Hur mycket jag har förändrats, hur mycket våra liv har förändrats och Tyson har JÄMT bara gillat läget. Anpassat sig så sjukt bra hela tiden. Förstå själv att från att alltid vara i fokus och den enda, till att få två människobarn att älska. Och som han älskar dom! Jag blir så himla varm i hjärtat när jag ser Tyson och Tindra. Dom är oskiljaktliga. Att ens tänka tanken att inte få se dom ihop alltid, det smärtar. Tyson ska ju alltid vara vid vår sida. Som möter oss i dörren HUR GLAD SOM HELST! Skrattar som bara han kan..

Sen är jag rädd. Rädd att inte våga skaffa en ny hund så småningom. För ingen kommer vara som Tyson. Vill jag ens ha en hund då? Det är ju min Tyson jag älskar. Hans ögon jag känner...

Nä nu ska jag snusa på min underbara hund och njuta av att jag faktiskt har sån tur som har just honom som min hund, vår hund. Bästa hunden som finns!








RSS 2.0